Den smyger sig på,
hur ger den sig till känna?

I alla evigheter finns avbrott,
vissa längre än andra.
Utan dessa skulle sammanlänkande bli diffust, sudigt och utom sans.

Det som ges, ges av kärlek.
Och när den inte finns?
Det slutar inte då.

Leken ger spelrum, bygger ett pussel,
ger en utgång en genomgång.

Under allt det självklara finns så mycket självömkan.
En tanke som ger rum åt en tolkning,
men utan bollplank faller den platt.

Ger en öppning en självklar vändning?
eller bygger vi vägen utåt?

Liv föder liv som föder liv som lever.
Vi skapar en värld för de efterlevande och breder väg för den födde.