Ett regn for över staden. Det dränkte alla föremål i gnistrande kristalldroppar. Taken skimrade som om en lätt hud av svett bildats ovanpå hinnan. Katrin 23år gick i regnet med ett uppspänt gult paraply och tänkte på gårdagens händelseutveckling.

Allt hade varit så komplicerat. Hon kände sig malplacerad, som om hon fötts i fel tidevarv. Men det var moderns förmaningar och stränga påbud som hade skurit av henne från verkligheten, fått henne att känna sig halv. Folk hade kommit och gått i hennes liv. De hade försökt väcka henne till liv genom konstgjord andning.

Till och med en lätt kyss på undre delen av läppen fick henne att spänna hela kroppen som en båge. Moderns ord ekade inom henne: ”Sådant snusk gör bara dåliga flickor.” Hon tänkte på Nils och hur han igår hade viskat i hennes öra: ”Slappna av. Det är bara jag. Schyy. Schyy. Såja.”

De hade dejtat i ett år och fortfarande hade de inte haft samlag. Katrin rullade ordet i huvudet samlag, ett ord av en gammal kvarleva av den numera döda modern. Allt var kvarlevor som dröjde sig kvar inombords.

Igår hade Nils varsamt smekt henne på halsen, bitit henne lätt i örat och fört sina händer smeksamt över varje liten del av hennes kropp. Hennes blus hade öppnats av ivrigt sökande händer. Varje knapp i skjortan som öppnats hade sänt elektriska stötar från fötterna till huvudet på henne.

Nils hade lagt sina stora varma maskulina händer på hennes bröst och kramat dem. Ansiktet hade borrats ner i brösten och hans tungspets hade lekt med hennes bröstvårtor. Han hade tittat upp på henne och sagt med en skämtsam röst: ”Jag förstår varför små barn gillar att suga på dem. Det handlar inte bara om innehållet. Formen på kvinnors bröst är ju snygg.”

Då kom moderns ord igen inombords: ”Du kommer sluta som faster Agnes. Hon var ju också en slinka.” Kroppen hade stelnat. Motståndet hade intensifierats. Allt hade varit ihåligt och overkligt. In i hans öra hade hon viskat: ”Skada mig. Gör något. Jag känner ingenting.” Nils hade suckat och puttat henne bort ifrån sig. ”Jag orkar inte mer Katrin. Jag älskar dig. Jag vill vara nära. Varför är du sådan här? Har jag inte haft tålamod?”

Hon hade öppnat munnen men hon hade inte kunnat få fram ett enda ord. Tystnaden hade spridit sig och hon hade känt hur knävecken darrade. Nils hade suckat. ”Okej. Vi kanske inte ska vara tillsammans något mer. Ditt jävla kyskhetsbälte är i vägen” hade han sagt och vänt sig om och gått utan ens ett hejdå. Gråten hade kommit inombords som en lavin och hon hade bara stått i hallen ensam med naken överkropp, hulkandes.

Asfalten gnistrade nu av regndropparna. Nu var allt som en konstig sekvens i en film för Katrin. Hon hade aldrig känt någon Nils. Det existerade inte. Hon sköt allt ifrån sig.



©Pimsan Ivarsson