Fort... för fort.
Han sitter på golvet, på sina knän, med en penna i ena handen, och ett pappersark i andra. Knytna händer pressade mot golvet, skrynklar pappret och bryter nästan pennan.
För fort, han missade allt... men älskade allt.
Han rycker och och gapar då han sluter ögonen och låter det flöda fram då han låter ansiktet riktas mot golvet. Spyr upp all sorg och tårar, hjärta och blod.
För fort, han missade allt, men älskade allt... allt de som de var.
Han stänger munnen, det sista rinner ut mellan tänder och läppar. Han sitter i mitten av pölen och slår ner arket på nytt i pölen me ett plaskande, river lätt sönder det när han försöker stryka ut skrynklorna. Han plaskar igen då han placerar pennan mot pappret och skriver.
För fort, han missade allt, men älskade allt, allt som de var... och allt hon lovade att de skulle bli.
Han skriver, pappret rivs sönder mer och mer, men han ser ej genom alla tårar och sorgen skapar en dimma. Han mår illa och vill spy ut mer, men lyckas ej. Han skriver och sliter sönder pappret och trycker sönder pennan i pölen.
För fort, han missade allt, men älskade allt, allt de var och allt som hon lovade att de skulle bli... därför bryter det sönder honom när han inser att man ej kan lita på löften ens från någon som lovar att de älskar en.
Han lutar sig sedan tillbaka efter att ha skrivit klart, ler, och faller baklänges i pölen. Hans hår klibbar samman i blodet och tårarna. Hans kläder blöts ner och färgas. Hans sinne drunknar och hans känslor sjunker. Men upp till ytan flyter ett pappersark... rivet och trasigt, blött och upplöst och nästan genomskinligt.

"Amor vincit omnia.... och evigheten har inte en chans mot kärleken vi talar för varandra... vi klarar allt!"