Vaknade 04.24 med gråten i halsen och paniken som kröp längs ryggraden. Koncentrerade mig på att andas och intalade mig själv att det, Bara. Var. En. Dröm.

Ligger kvar en stund tills det brister, och jag vrider mig i smärta, tills jag tar beslutet att gå ner.

Sätter mig i soffan bredvid dig och låter tårarna rinna nerför mina kinder. Jag vill inte väcka dig. Så jag sitter bara tyst.

Efter en tag vaknar du självmant och ser upp på mig med nyvakna ögon.


"Är du ledsen?" Frågar du, förvånad.


Jag tillåter mig själv att vara tio år igen och gråter ut i din famn.


Jag tillåter mig själv det.


För nästa gång

kanske det inte är en dröm


och då finns du inte längre kvar och kan trösta mig.