"Jag vill inte gå till tandläkaren," sa jag.
Min pappa skrattade och skakade på huvudet.
"Alla människor går till tandläkaren. Det måste man om man vill sköta om sina tänder."
Han log mot mig, halvt lugnande, halvt retsamt som om han tyckte jag var fånig. Jag blev inte lugnare. I själva verket visste jag mycket väl vad detta var - en tandläkare var en människa dit föräldrar gick när de ville bli av med sina oönskade barn. Jag hade sett glimten i pappas ögon. Bakom den ytliga vänligheten fanns en avgrund, en iskall, utstuderad elakhet riktad rakt emot mig. I sitt hjärta hade han redan uteslutit mig ur familjegemenskapen. Jag var fem år gammal och hade mindre än två timmar kvar att leva.

Pappa gick ut ur rummet och lämnade mig ifred ett tag. Jag fortsatte att sitta hopkurad på sängen, tryckt in mot rummets ena hörn. Efter fem minuter kom han tillbaka igen, log snällt mot mig och lovade:
"Om du är en duktig pojke och följer med till tandläkaren nu så lovar jag att köpa en ny leksak till dig efteråt."
Jag skakade på huvudet. Min pappa suckade och fortsatte:
"Snälla Oskar, kom nu. Jag vill inte behöva tvinga dig."
Jag fortsatte sitta kvar som fastvuxen mot sängen.
Till slut bar han ut mig till bilen, stel som en pinne, fortfarande med mina pyjamaskläder på. Jag kunde ha skrikit, försökt bryta mig loss, men jag visste att det var lönlöst eftersom han var mycket starkare än mig. Istället gav jag upp och lät honom få som han ville. Endast en tyst gråt undslapp mig när han bältade fast mig i baksätet. När vi sedan körde iväg så hade jag märkligt nog redan börjat resignera inför tanken på min snara död - även om jag fortfarande var mycket rädd.

Vi sa ingenting under hela bilresan. Jag kände mig fortfarande mycket ledsen och efter ett tag tilltog gråten i styrka. Varför skulle mitt liv vara såhär kort för? Varför skulle det sluta såhär? Jag ville inte dö, jag ville fortsätta leva. När bilen stannade var jag helt lamslagen av sorg. Återigen fick pappa bära mig vidare, tvärs över gatan och in genom en glasdörr med texten Tandläkarklinik skriven på med vita bokstäver.

Mitt sista minne är från när jag sitter i tandläkarstolen. Ett handfat står alldeles bredvid mig. Tandläkaren är iförd vit rock och håller någon form av redskap i handen. Jag har redan fått något slags bedövning som gör att jag inte kan röra mig fritt.
"Var en duktig pojke nu," uppmuntrar pappa mig. "Tänk på leksaken!"
Jag svarar inte, mentalt sett redan långt borta från världen. Jag sluter ögonen när jag plötsligt hör ett borrande ljud. Pappa börjar skratta högt och handfatet bredvid mig fylls med blod. För sent inser jag vad det är som håller på att hända. Jag öppnar ögonen en sista gång, och sen dör jag.