Jag borde måla en bild med orden för att andra ska förstå men jag är ingen konstnär
så jag skriver mig med penseldrag bara för mig själv.

och det gör så ont. för när jag är klar, vem ska älska mig?


som jag är oförmögen att ta mig ut i ljuset. jag undrar. om du varit här nu.

jag kan nog bara existera i ensamheten.

men krossa glaspyramiden
och konsten överlever


jag väljer att tro att den är odödlig
så länge det finns människor med stilla vattenytor till ögon

jag är medveten om växthuseffekten
jag vet att delar av mänskligheten torkar ut
men vatten försvinner inte när det avdunstar
det reser över himlen och än så länge finns det väl människor som låter själen svämma över. det finns det väl?

jag rymmer bortåt. utåt. flykten hem.

kråksymfonier.
vi skulle sjunga men glömde bort texten.

Ibland känns det som om jag springer rakt in i overkligheten

tidlöst uppkopplad


är känslan av den här rytmen. känn den.
som tyget faller fritt landar jaget på asfalten

Jag lyssnar på staden och jag beskriver mig själv som ett flimmer i radar.
jag existerar som ett svagt blinkande innan jag försvinner igen.

Håll om mig. Jag är så vilsen. Vet inte vart jag ska börja. Fortsättning följer.