Halsen tjocknar av röken, men ändå förmår jag dra ner den. Min astma är obehandlad men behaget större. Och så ser det så häftigt ut. Och snyggt.

Mannen på bilden är en man som han inte vill vara en fel bild, ett monstrum. Jag skakar tass med honom, gör inga cermonier när jag lämnar honom blödande. Han hatar mig från första stund och jag kallar honom lilla vän och ser uppfodrande på honom. Vi kommer aldrig bli lyckliga, varken var för sig eller tillsammans. Vi kommer slita varann i stycken vid närmaste rastplats. Men ensamma kommer vi förgås av längtan och trängtan och fåfänga. Spegla sig blind i allt som ger eko av vår existens. Varför svarar vi inte på livet som de andra? Varför hittar vi aldrig vår plats? Chansen finns att det aldrig hinns med, att alla drömmar förblir odrömda. I sömnen hrskar vanmakten och stillastående vatten med sin unkna doft. Där badar man ogärna sina trötta fötter och inte ger den svalka för en torr strupe som skrikit sig hes efter mamma.

Morgonrodnad, maskulinitet,, maskrosbarn, marmelad, machete, maskigevär, mask i frukten i barnet. Modernism modern, ladda bössan med skrot, vad som finns. Vi kämpar tillsammans, man mot man, kvinna mot kvinna, barn mot barn. Harar och skrämda fåglar flyr bort från stridsplatsen. Vi stannar upp i språnget, vädrar faran och friheten i samma korn. Galli-mattias har en plats här, han stångar sig blodig med våra härer. Han vinner sällan, men är ändå en värdig motståndare. Klappen på axeln väger tyngre än segern. vi hänger oss åt uppmärksamheten, slickar sockret om fingrarna.