mörkret
muren skrovlig mot min axel
havsbrus, kaprifol
från Botaniska ett dämpat skratt
promenaden ödslig
havet svart
vinden salt

vet inte längre vart jag går
planlös
kanske hemlös
hoppas på ett möte
fruktar det igen
saknar det jag lämnat
allt jag hatat mig ifrån
för trots man kapat kedjan till sin boja
rasslar länken vart man går

Men mitt i mörkret
inre, yttre
talar själva natten till mig
ber mig sätta sig i gruset
vila fötterna i havet
säger
- Du är framme nu
- Din plats är här

---

När jag vaknar skriar måsarna
över mitt daggvåta huvud