Jag är så himla rädd för känslorna
För att dom ska komma så tätt inpå mig
men det är dock en försvarsmekanism som kommer fram
när jag minst anar det
Jag trycker undan känslor utan att jag vet om det
Och helt plötsligt känner jag hur det lättar
Jag känner mig som vanligt

och sen helt apropå sitter jag här igen
med ångesten som kryper under huden,
Tårarna som rinner
Hjärtat som vägrar lugna sig,
utan skenar iväg.
Här är jag nu igen
nedslagen och blodig
med alla dömande blickar
riktade mot mig.