Du var mina färger, mina känslor mina tavlor, du var min underbara vattenfall,
min sol mina fotspår. Detta existerar inte längre, dina ord du säger är bara
för tomma, känner inte längre värman som fyllde hjärtat så fort du sa du är
mer värd än hela hjärtat.
Var är du och varför gick ditt hjärta bort, kan inte
längre tänka, du tog mina tankar, kan inte prata för utan dig kan inte jag att
till något fint säga. Du var den som mina dagar brändes för, du fick alla
värdefulla saker som jag inom i mig hade.
Varför är det sådär det händer?!.
Du lovade att inte skulle lämna mig och lämna dig själv att leva utan mig, hur
vill du att jag ska fortsätta leva här utan att med dig prata eller till dig krama?
Du dog och efter det så dog mitt hjärta, jag lever utan spår eller minnen,
bara andas och rör på kroppen och låta den runt omkring världen att vandra
för att kanske kunna glömma den prinsessa som fyllde hjärtat av glädjen och
det all fina. Jag var så stark som bergen men ändå inte klarade av det starka
obeskrivliga hemska händelsen.