Framåt! Skrek löjtnanten, och plutonen reste sig hastigt ifrån marken och satte igång i full fart emot den lilla gården som nu kryllade av jänkare. De lätta pansarfordonen dundrade fram förbi den lilla plutonen med samma mål i sikte, den lilla gården. Tung kulspruta, klockan 11, öppna eld! Skrek löjtnanten men hans röst stryptes av det överväldigande ljudet ifrån kulsprutelden och pansarfordonen. Men trots allt ljud så verkade det som om några hörde då ca. tre personer hukade sig och ett välriktad blyregn flög emot kulsprutpositionen, snabbt förvandlades kulsprutpositionen till en damm hög. Snabbt och med modet i topp avancerade plutonen snabbt över det stora havrefältet. Skotten ven över deras huvuden och det dröjde inte länge för än första soldaten var träffad. Skottet borrade snabbt igenom kevlarvästen och hans bröstkorg, ett moln av blod och damm föll sakta ner över soldatens fallna kropp. Snabbt reagerade hans kamrater och i kör skrek de, Soldat sårad, sjukvårdare! En pansarvagn med ett läkarkors stannade till vid den fallna soldaten och snabbt täcktes han och några sjukvårdare av en tät skur ifrån pansarvagnens kulspruta. Truppen fortsatte blint framåt under ledning av deras trogna löjtnant. En tät dimma passerade emellan ryssarna och jänkarna och gjorde dem tillfälligt osynliga för varandra. ”Ner på marken” skrek löjtnanten till sin nu desorienterade trupp, lydigt kastade de sig på marken. Skotten flög över deras huvuden och splitter fann sin väg till dem. Att ingen blev träffad var ett mirakel och när röken lagt sig var de uppe på fötter inom några sekunder. Framåt! Rött löjtnanten och truppen var snabb till respons. Avståndet mellan truppen och den lilla gården minskade drastiskt, avståndet var nu bara trehundra meter och de var båda nu inom räckhåll för varderas karbiner. Plötsligt tjocknade blyregnet och spårljusen började nu synas tydligt i den mörknande himlen. Det var kaos, truppen började splittras och överallt slog lågor upp. Trots de två bepansrade stridsfordonen som slog vid truppens sida började ta stryk, och snart gick en av dem förlorade i ett massivt eldmoln. Fall tillbaka! Skrek löjtnanten så högt han kunde, men inte många uppfattade löjtnanten längre, hans grova röst kvävdes av ljudet ifrån kulsprutor och granater. En efter en stupade soldaterna, som skriket av hundra avrättningar fylldes fältet av plågande rop som skar in i själen, när kulsprutorna inte längre spelade sin dödssymfoni. Allt var tyst, män låg stilla med stora hål i sina kroppar, lågor och kratrar fyllde tomrummen mellan de döda kropparna, en stank av varmt blod och krutrök svävade graciöst över det ödelagda fältet. Det här var människans skapelse, det har de gjort igenom hela deras historia, och de skulle inte sluta här.