Alla känslor man grips av eller kan gripas av, det är en del av att vara människa.

Ändå betraktas man som 'en dålig karaktär' då man låter undslippa sig 'dåliga känslor', trots att de blott är delar av ett helt i en och samma person som kan också dela med sig av förment goda tankar och känslor.

Det slår mig som litet lustigt att man inte godkänner existensen av avund, girighet, grinighet och svartsjuka.

Visst borde man väl åtminstone kunna erkänna att de finns inom var och en av oss samt att en del av oss döljer dessa känslor bättre än andra?

I 'kärlek och krig' är jag såväl en möjligt god som en möjligt dålig förlorare.

Precis som jag kan vara en god eller dålig vinnare.

Starka känslor borde få utrymme, istället dyker vi genast ner på någon som är alltför känslosam som uttrycker något vi ser som något avskyvärt.

Kanske gör vi fel där, hur mye det än skulle bära oss emot att acceptera den dåliga förlorarens 'dåliga morgonhumör'. Vi accepterar ju alkoholism som något 'vem som helst' kan drabbas av.

'Dåligt uppförande' kan ju finnas även utan att blanda in alkohol.

Om man nu behöver få utlopp för sina aggressioner ibland, bör det inte finnas sätt att kanalisera det då?

Kanske att det skulle bli mindre av misshandel om människor fick lära sig hantera en förlust.

Att känna det som man 'tappar mark', tappar sitt möjliga övertag, sin möjliga maktposition, tappa ansiktet.

Det är alltsammans känslor och man behöver tidigt lära sig att få utlopp för dem utan att skada andra människor.

För det som leder till bråk i de flesta fall är att någon känner sig förödmjukad.

Oavsett om det är en själv som har förväntningar som leder till besvikelser, som är så svåra att bära att man gärna lägger orsaken till förlusten på annan.

Om någon då ser en och skrattar åt ens situation, är bråket strax överhängande.

Behovet av att retas är stort hos många människor, samtidigt är det att be om att andra sätter gränser.

Hit men inte längre, för då 'smäller' det.

Men behöver det verkligen smälla?

Kan man inte öva sig på att 'ta' sina förluster?

Det kan vara lättare att acceptera sina behov av känsloyttringar, att dessutom ge dem utrymme, om de skulle möta en större acceptans i såväl det egna jaget som i främlingen.

Kanske skulle främlingskapet bli mindre om man rätt kunde identifiera det och känna igen det i sig själv.