Tänk om du var här nu.
Tänk om du var här och sa att allting var bra och att oron var borta och att förvirringen försvunnit.
Du skulle säga att det aldrig funnits där, tvivlet.
Att bölden, och det onda som växt där i, var tömd och platt och med ett plåster på, så vi kunde låtsas som att det absolut inte varit något ont där alls.
Någonsin.
Tänk om du var här nu
och vi hade kunnat förneka allting mellan oss som inte varit fint och perfekt och magiskt.
Tänk om.
Tänk om du inte hade tvivlat,
och allting hade varit som det där ögonblicket den tredje augusti
när vi låg på en väg och det var kallt så vi var tvungna att hålla handen.
Åh, tänk om.
Snälla tänk om.