//På bussen
om natten

regnet mot rutan suddar ut de redan mörkersuddiga konturerna utanför glaset och ersätter dem med minnen så att fönstret blir någon slags flimrande gråskala medan jag åker. och jag försöker
vill så gärna se framtiden istället men vågar inte är för rädd.
för att tankarna ska växa för vilt

för när växten når för långt över spaljén faller den
kvävs av ogräs på marken

och det är fan ingen som märker det när de trampar på den.
det är fan ingen som ens ser den.

//Jag skriver alltid om flykten jakten
resan utåt inåt
hem.

och det är löjligt för jag har inget.

nomaden.

att lämna allting bakom sig och gå framåt med tiden
inte som klockan för sina pekare stadigt framåt runt
ett märkt steg i taget
.utan mer som hur småsaker förflyttas med vinden.

jag behöver ingen identitet.
ingen benämning.

och jag kan gå på rätt väg utan att veta vilken


Det kommer ändras om jag väljer en destination.
då kommer jag tvingas gå mot målet eller vandra vilsen.