Hon sitter hopkuren i hörnet av buren. Knäna uppdragna och bara de gröna ögonen och pannan syns av ansiktet. Och håret så klart, hennes ljusa hår med mörk utväxt ligger som en skyddande mantel över ryggen och sidan av ansiktet.

Buren går inte att öppna från utsidan, nej hon har låst in sig själv där. Låst in sig från omvärlden som gjort henne illa. Hon släpper in mig ibland. När hon gör det måste hon prata om allt som hänt. Hon gillar det inte. Jag får bara komma in ibland.

Hon går ut ibland, hon går ut för att vistas i mörkret med alkohol och ciggaretrök. Hon dansar och ler, skrattar och alla ser, på henne. Hon bryr sig inte. För hon ska snart tillbaka till sin bur.

På sista tiden har hon börjat släppa in en pojke. En pojke som egentligen är mer av en man. Men där inne är hon en flicka och han en pojke. De skrattar tillsammans, han håller om henne, trygghet, lycka. Han säger att de ska gå ut från buren, ut i världen tillsammans.

Han tar hennes hand och drar försiktigt upp henne. Hon låser upp låset. Stapplande steg ut från buren. Han håller hårt i min hand. Ser på mig och säger att allt kommer bli bra. För handen mot min kind och försiktigt för han bort en hårslinga från kinden. Släpper den bakom mitt öra.

Flickan från buren är inte kvar. Kvar är bara jag.