Så står hon där och önskar,
att de vita färgerna på väggarna fick blomma ut
Att det kändes mer, att det var dags att måla om
Då så ville hon så mycket av kärleken,
en klassisk lång näsa och en insydd kärleksintrig som sedermera blir Romanen eller Novellen om hennes fantastiska liv.
Prestations föreståndarinnan som ständigt pulsar fram.
Oftast med magiskt önsketänkande.....glömskepulver..
i sin ficka, det fungerar tydligen på allt och alla..
för ett tag inkluderat henne själv och men alltid vid fel valda tilfällen..

Jag vill!


Bar.. naken böjd hals..blank svankad rygg..
höftguppande.. djup passionerad åtrå..
men inte alltför frikostigt urringande..
precis så..då det inte bara är där..
det ljuva, pulserande njutfulla och sköna ligger.
Utan i ögonblicket när kärleksörten blir sharlakans röd och hettan av allt genomilar solsystemet med flätade händer för att till sist bli en levande öken av glimmande stjärnstoft av utmattande lugn. Missförstå mig rätt!

Jag hoppas!

Om jag skulle talat om för dig hur du ständigt spökar i min fantasi, i mina drömmar, hur du slitit i mitt hjärta var gång jag slutit mina ögon för att kasta mig emellan kosmiska stråk i dina ögons vackra djup.
Mina eldstulna blickar som jag håller inne så hårt
att de blir gyllen färgade av dess sista strålar.
De strålarna som jag inte kan dölja från mitt innersta, det som inte kan döljas trots att jag är återhållsam med att visa min egna nyfikna praktfulla utsikt.

Dina frånvarande men nyfikna blickar tar min sprudlande energi så du får glödande kopparvingar att omsluta andra frusna själar med. Jag vill att du skall hitta hem!

Jag ger dig det!

Jag blir endock en breddfull tystnad av all den kraft du beundrar hos mig
Jag är mållös av dina tankar och ord om mig som vän
Jag är totalt hänförd av dig som en drog man bara vill ha mer av
som man bara bör ta i en måttlig mängd annars blir man beroende av något som inte går ur kroppen. Därför håller jag mitt avstånd då jag redan vet...
Vänner..ja just det.. alltid..vänner där, här, nu, då, alltid, innan, sen!
Käraste svåra solstrålen har du gått i moln?!
Jag backar för min vän och vän o vän jag tar mig själv sist och kanske sen!
Jag vill lägga mitt ansikte mot din skuldra, så blyg inför dig att jag önskar mig osynlig fast jag av av dig inte ens är vidare sedd..eller ser du mig..double..

Jag önskar för oss!

Jag är alltid en intressant, härlig pedang till det karaktärsfulla men likväl ett missfoster med en smal Guldram runt. Min ram blir tydligt självbekräftande med uns av förnekelse som jag ständigt försöker vara konsekvent och tydlig mot mig själv i.
Jag råkade på ett tecken som var för tydligt
för att ignoreras eller missuppfattas
Var i ramen skall jag sätta mig själv, utanför.. innanför...
Kärleken är ett begrepp likt den obestämda evigheten
där tankarna är mjuka som moln och lätta som drömmar
Just nu tänker jag på dig, hoppas du vilar lugnt i ditt hjärta
Jag dömer dig inte då vi alla valmofärden vandra...
Men bara tanken.. på att det finns oändliga ängar..
av det vackraste, bästa för den o den o den o den
Jag märker att du vänder dig om för att plocka
Jag har äntligen funnit insikt och lugn och harmoni men,
jag känner mig ännu inte fullblommad mitt i denna höst
jag..vi kanske väntar till vår..
jag..vi kanske vissnar
jag..vi kanske fullkomligt blommar till vår..vår!
jag..vi kanske redan blommar
men jag sitter inte likgiltig ett ögonblick trots min tystnad!