En ny dag gryr. Jag sitter på första parkett i en ek som levt en evighet. Tillsammans ser vi hur solen med varsam hand smyckar trädkronorna i guldkronor.

Försiktigt börjar en spindel väva en silvertråd i mitt hår medan jordens dimmor kryper fram ur sina hålor. Skira älvor ber mig i en viskning att sitta alldeles stilla, kanske faller de sönder annars. Gryningsspelet börjar, jag och eken håller andan.

Genom fåglars sång i morgonkör, dansar älvor kring var stubbe, varje strå av levande gräs, blir väckt av älvors lätta fot.

Under dimmans tunna täcke vaknar en blåklocka till liv, svagt klingar hon ett slag. En bit därifrån, uppför daggvått gräs, klättrar strävsam nyckelpiga upp till ängens gula sol. Inte har hon tid att sällskapa med tjocka humlor. Humlor som vid dignande pollenfat fyller kråset och samlar kraft inför dagens hårda slit i ängens djupa arbetsfåra.

Små liv, stora liv vaknar av älvors lätta steg. Tagna på sängen och med drömgrus i ögonen, prövar de sina steg i dimmans skygga vals. Men ingen dans så tyst, så svepande skör, kan fly fortare från sin plats.

Eken låter svaga morgonvindar svepa oss förbi och skingra dimmors ridåer. Plötsligt står allt i stark solljus. Ängens alla hemligheter skyndar till mörkrets trygga vrå.

Om jag finge önska mig ett liv efter döden, blir mitt val att bilda rötter, slå rot och bli en ek. Svaja svagt i vinden och vagga små ekorrar till sömns.