Han trodde länge att vi fortfarande var vänner och det hade vi mycket väl kunnat vara.
Vi hade mycket väl kunnat vara goda vänner redan från början men ömsesidiga känslor förstörde och frätte på vår vänskap redan från första stund och trots att vi verkligen försökte, från allra första stund så haltade förhållandet redan första dagen.
Ändå kunde vi inte låta bli att träffas och umgås.
Personligen och per telefon.
Vi slutade umgås av en sorts ömsesidig apati och förakt både för oss själva och för varandra och vår egentligen gemensamma brist på att kunna komma över besvikelser vi konstant utsatte varandra för.
Många vänskaper haltar över tid och det är märkligt att de alls överlever.
Någon sorts respekt blandad med längtan efter att på något sätt kunna båda äta kakan och ändå ha kvar den måste ingå som en ingrediens och även en känsla av att vara någon sorts tvillingsjälar på ett både önskat och ibland även faktiskt plan.
Ibland varken pratade vi med varandra en på telefon och än mindre möttes ute så att skulle ha kunnat se varandra och åtminstone sagt hej eller haft ögonkontakt.
Några gånger gick det ett eller två år innan vi möttes av en slump och då försökte vi åter leta oss tillbaka till en sorts plattform mest byggd på minnen och fragment av ett tänkt gott förflutet som riktiga vänner.
Men det byggde precis som förut på ett gungfly och nu alltmera, emedan vi sökte luta oss mot nostalgi och uppförstorade minnen som till en del med all säkerhet var falska.
Ändå kunde vi inte släppa att vi hade en sorts stormande förflutet som innefattade så många minnen.
Varav de flesta vara mera en härva av trasighet och besvikelser snarare än de testar av riktig vänskäp vi lurade oss själva med att förstora upp till något mera solitt och värdigt.
Jag brukade ångra efteråt så fort vi åter börjat knyta oss samman till de såta vänner vi aldrig varit ens förr om åren.
Kanske för att vi hade få eller inga vänner och väldigt få bekanta som skulle ha kunnat få oss att hålla oss åtminstone flytande, från att vilja umgås med varandra igen.
Vänskap är som en sorts kärleksförhållande där man varken vill leva med varandra på grund av för mycket smärta, för att man tillfogar både varandra och sig själva för stor smärta.
Samtidigt är längtan efter något som fortfarande kändes som att vi kunde ha en chans om vi bara kunde anstränga oss litet och inte i onödan utsatta varandra för uppslitande känslomässigt utpressning.
Vi kunde inte låta bli att ständigt lova varandra bot och bättring, trots att vänskapen delvis verkade bygga just på att utsätta varandra för plågsamma upplevelser.
Som om det låg i vår natur att skada varandra med små stick av känsloutgjutelser.
Reta varandra fram till gränsen för mobbing för att se hur långt vi kunde gå innan den andra vek sig och började att skjuta tillbaka med allt dödligare vapen.
Det var som om vi spelade schack med besvikelser och sabbad respekt för varandra.
Ofta slutade vi efter bara några fallna pjäser, väntade en stund.
Väntade en dag eller en vecka och så började vi sticka varandra igen med osynliga värjor.
Små, små stick av vad som verkade som ursäkter eller vänskaplig kärleks gester.
Bara för att krossa förhoppningen om att det verkligen var en utsträckt hand.
Vi kastade känslomässiga spjut på varandra då och då som för att tala om att vi inte behövde varandra trots att vi var fullt medvetna om att relationen var det syre vi båda behövde för att alls ta oss igenom vardagen då vi inte umgicks.
Till slut var vårt sista parti till ända, som jag iallafall trodde.
Han dök ned på mig ett par gånger, av den slump jag alltid fått för mig att det var.
Men nu när han sökte peta på mig med värjan 'för gammal vänskaps skull', fungerade inte formeln längre.
För mig hade den elden brunnit ut, visat sin sista flämtande låga och slocknat för gott.
Varje gång han hörde av sig och nu med allt längre mellanrum, visade jag helt kallt att det enda som återstod var en handfull kall och svart aska och till slut ringde han upp och tog ett slutgiltigt adjö.
Jag kan inte sluta tänka på att jag vände den djävulen ryggen och jag har visst samvete för det.
Fortfarande drömmer jag mardrömmar om den han förvandlats till att bli i mina ögon trots att det till slut visade sig att den jag trodde han var i kanske litet och futtigt format, var han istället som fullfjädrad och skräckinjagande personlighet, vilket forfarande skrämmer mig från vettet.