ibland rämnar murarna fullständigt

kvar står en blottad och skör människa
ingenstans att gömma sig
bara självet precis som det är

smärtsamt uppvaknande till:
tid att bygga nytt

gömma skörheten igen eller sola den lite?

skrii frodas i själen utan mur
befria och hela i
kärleksbad
floder av sälta

vaggad till frid i universums handflata
älskad genom varje cell
såväl murad som helt bar