Sitter och hör mig själv döma och skrika, lägga över mina egna värderingar på en annan persons bräckliga liv. det är inte så man beter sig. men ditt krångliga liv har en gång varit mitt, även om vi inte tror oss komma ihåg den tiden. hur är det att inte ha dina problem, men alltid ha dem över mig. som om tiden är bräcklig, och livet lätt tills det helt och hållet trasar sönder sig. var finns vilan och flykten. hur kan vi bevara, lära och gå vidare med livet?