Klockan slår kalvfondue och därmed arton i Galapagosgossarnas klubbhus beläget på Nattmarustigen femtioett. Dacky Blogow blåser i visselpipan och alla gossar samlas runt det triangulära bordet i allrummet.

”Ja, ni. Vad ska man säga? Smaka väl!”

Man börjar glufsa i sig av den slafsiga sörjan och Saffy Carltjack svassar fram till bordet i sina högklackade pjucks för att hälla vätska i gossarnas gapande glas. Saffy är gossarnas passopp och den enda kvinna som någonsin vistats i klubbhuset. Könskorrekt? Nej, men Saffy vet vad hon vill. Det är hon själv som har tjatat sönder Brocksons trumhinnor om att få spendera aftnarna i sitt specialsydda förkläde, stressandes fram & tillbaka på golvet till gossarnas förfogande. Peppie Barooga slår i sitt glas och tar ton:

”Jag skulle vilja diskutera en sak. Fåglar på fönsterbräden. Vad tycker ni?”

”KANON!!! DOM E KANONFINA!!!” utbrister Grady Joller.

”Ja, de är gulliga,” instämmer Musse. Han fortsätter:

”En gång hade en duva byggt bo på min vind. Det var så vackert …”

Alla förstår att Musses gråt är i hans hals och han tar sig för pannan och fortsätter äta som om han inget sagt. Ricky Buddy tar över:

”Mjae. Vetefan. Fåglar låter äckligt. BÖÖÖH BÖÖH, typ.”

En djup tystnad infinner sig i rummet. Tystnaden bryts sedan av en ljudlig prutt och Lurvy Lackas skiner upp som en sol. Alla börjar skratta.

Under eftermatensupen dämpar Dacky belysningen och ber Saffy tända några ljus. Han ska berätta om sina drömmar: drömmar som vävs av en kattvalp på en vävstol någonstans bland trädkronorna i den gåtfulla, tjocka, grönsköna Agrippaskogen …

”Det är likadant varje natt, jag är där varje natt. Jag blir galen. Det är så himla verkligt … jag är vaken i drömmen, jag vet att jag drömmer … jag flyger upp i träden och pratar med varelserna … de talar om ett hack i tiden någonstans … där den enda sanna lyckan finns, där man rinner ut ur sin egen kropp …”

”Låter ju … skumt?” säger Peppie med höjda ögonbryn.
”Men alltså, drömmer du detta varje natt?”

”Ja! Men det kan inte vara en vanlig dröm … Ingen annan dröm jag drömt har känts som denna.”

”Så … profetian kan vara sann …”

Rösten är dov & mörk och tidigare ohörd av gossarna + Saffy. En kaffemugg flyger upp i luften och börjar snurra runt med en vådlig hastighet. Den säger:

”Räds mig icke. Jag är Prins Paraschka av kungadömet Glegot, förevigt förbannad av den illvilliga trolleritokan Faney. Blott en kaffekopp är jag nu, bestulen på fordom skönhet & styrka …”

Musse börjar snyfta och Grady Joller ler juvenilt.

”MEN VAD I HELVETE!!!!!!” skriker Brockson samtidigt som han Ronny Horsehanger-kvickt drar upp en revolver ur kalsongen och pepprar stackars Paraschka i småbitar.

”JUST DET DIN VIDRIGA NICKPUMP! VEM ÄR KUNGEN NURÅ? VAAA???!!! VAAAAAAA?!?!??! ASSÅ JÄVLA ÄCKEL!!!!!!!!!”

Gossarna är lugna. Det här är inte direkt första gången de får uppleva ett av Brocksons plötsliga ilskeutbrott. Vad som är jobbigt är att han liksom glömmer bort vad han har gjort/sagt under urflippningen och ibland kommer han inte ens ihåg att han flippat ur överhuvudtaget (denna gång faller under kategorin glömglöm). Han stoppar långsamt tillbaka sexskjutaren i kalsongen, glider fram till jukeboxen, sätter igång ”You don’t know when you, do ya?” med hans all-time favoritartist Mitchie Hainsburey.

”Fan grabbar, lite dans på det här?”

En ljudlig suck hörs i rummet innan golvet börjar klampas på av alldeles för många vänsterfötter.