Det börjar kanske bli dags att gå nu, om jag skall passa båten. Men sitt kvar och gunga mig en stund till. Den kan ju inte åka utan mig och vi ser ju på långt håll när den kommer. Tänk att min båt skulle komma före din. Det kunde man inte tro när du slant med yxan, eller när du var så sjuk efter Resan. Sitt här framför mig och gunga mig sakta med foten som du brukar. Solen är snäll mot oss idag. Det är inget problem att sitta här, med sjalen jag fick av barnen och med pläden från kistan i rummet runt benen.

Du ville nästan aldrig gå hand i hand i hand. Eller arm i arm. Du ville alltid vara närmare mig som om du var rädd att mista mig. Likadant i vår stora säng. Vi ligger så nära varandra vi kan. Det var problem ett tag när barnen kom. När jag hade dem vid bröstet eller snurrandes och klängandes runt knäna. Men du tog det bra och det rättade ju till sig så småningom.

Grälade vi nånsin? Egentligen inte, väl? Det var nog bara så att vi måste överrösta bullret från livet för att nå fram till varandra. Jag minns inte att vi hade det dåligt, även om vi inte alltid hade det så bra.

Får du ont i foten? Inte? Gunga då lite mera. Jag kan inte begripa hur jag kan älska knirket från gungstolsmedarna mot verandagolvet så mycket. Jag som ogillar gnissel och missljud. Men det är så vilsamt på nåt sätt.

Vad hösten är vacker! Och sen när löven fallit kan man nästan se över till andra sidan. Ja, jag vet att det bara är dis och moln vid horisonten och inte andra sidan. Men allting blir så stort när det är utan slut. Vi skall ju ändå alla träffas där nånstans bakom horisonten så småningom, där allting samlas, när våra båtar gått i hamn.

Vad skönt det är att sitta här med dig. Hoppas barnen hinner hit innan båten kommer. Och ungarna! I början tyckte jag de var jobbiga. Men nu vill jag höra dem busa och skrika och skratta och gråta. Men mest vill jag bara krama dem .

Är det båten som kommer där borta? Du får följa mig en bit på vägen. Du kan inte gå ombord. Någon måste ju förklara för barnen och ungarna att jag tänkte på dem och att de aldrig kommer att glömma mig.

Kom då! Så går vi en bit tillsammans.



copyright©kamillakirch