Jag ser ut över havet hur det sträcker ut sig framför min blick från den nära stranden till den fjärran horisonten. Böljornas puls blandas med mina hjärtslag till en rytmisk kontrapunktik. Luften är saltbemängd, lite rå och barsk men också uppfriskande och livgivande denna novemberdag. Tre svanar guppar stilla något tiotal meter ut i vattnet. En improviserad fylking av skarvar drar snabbt och målmedvetet från öster till väster likt skuggor, helt nära vattenytan. Ett gulnande fiskskelett ligger plötsligt framför mina fötter, troligen efter en torsk av storleken att döma. Det spretar förstelnat i den omgivande torra blåstången men ännu gröna sjögräset, en sjöjungfrus hår. Tomma snäckskal i vitt och svart fullbordar bilden och atmosfären av förgängelse.

Havet är urmodern, den ursprungliga skaparfamnen, som jag gärna vänder åter till alla årstider, till den strand där vi tillbringade veckorna kring midsommar när barnen var små och deras kamrater likaså. Stranden är mig kär i alla väder. Strandremsan är ett ständigt skiftande landskap men med givna ramar, definierade av topografi och väderlek. Vår, sommar, höst och vinter har sina egna kännetecken, betingade av vindens riktning och solens vinkel.

Under vintern bygger kölden genom isen upp ett landskap med en helt annan karaktär än under övriga årstider, Kung Bores glittrande rike av iskristaller. Våren är löftenas tid, uppvaknandet ur den förnyande sömnen, när tranorna och vildgässen drar norrut över hav och land. Närsomhelst kan havet föda en ny Afrodite.

Sommartid besöker jag numera mera sällan denna strand, när sol- och vattenbadare sällskapssjukt trängs i sommarstrandens ansjovisburk. Det finns också sådana som späker sin kropp med intensiva gymnastikövningar ackompanjerade av käcka rytmer från en bärbar CD-spelare.

Hösten är eftertankens tid. Då är hav och strand som mest inspirerande. Då väcker de tankar, idéer, fantasier och minnen, av vilka jag ibland sätter samman alster i text-, ljud- eller bildform.

Jag ser ut över havet, urmoderns famn. Livet föddes där en gång i jordens, Gaïas, livmoder. Hit återvänder jag alltid för att få ny energi. Jag lämnar över mina tankar och känslor till havet och hon svarar mig, på en gång ständigt skiftande och evigt detsamma. Och vågornas hjärtslag bankar i samma takt som mina. Här är jag, här är du, här är vi.