Pingvinens konstaterande: Fröken Paradoxals humör och mående förändrades från dag till dag. Ena dagen kunde hon absolut älska skolan, och att sitta på tåget var olidligt, långtråkigt och påfrestande. Då var det skolan för hela slanten.
Andra dagen orkade hon inte ens tänka på skolan och fick panik så fort någon yttrade orden \"skola\", \"läxor\", \"närvaro\" eller \"ditt ansvar\". Det vad de dagarna hon skar sönder sig och färgade badrumsgolvet rött. Det var de dagarna hon totaldemolerade Pingvinens lugn.
Nästa dag kunde skolan vara nödvändigt ont, för att sedan vara långtråkig, en plåga.
Det fanns ingen som helst röd tråd, ingenting som färgade hennes dagar efter ett visst mönster. Fröken Paradoxal bytte mönster efter känsla. Känsla, något hon bytte oftare än hon bytte kläder, vilket var ofta. Ibland tio-tolv gånger på en dag och Mor skällde på henne för det, sa att det inte var någon favoritsysselsättning för hennes del att tvätta.
Fröken Paradoxal fnös och kände att visst ska man klä sig efter hur man känner sig, och man är inte så tråkig att man inte byter känsla under dagens gång.

En ny period av icke-sömn hade dragit in, som luft mot ett lågtryck. Kanske var det egentligen så att Fröken Paradoxal var trött, men inte vågade sova och att pillren gav någon form av drömfri sömn. Kanske var det så.
Vitrocken hade ringt och de hade kommit överens: Ny medicin.
Det var fjärde sömnmedicinen som hon testade nu. Imovane var medicinen hon alltid återkom till. Stilnoct var en utmärkt insomningstablett men inte mer än så. Propavan gav trötthet och maxdoskrav. Nu Theralen. Theralen, ett lugnande med sömngivande effekt. Hon såg fram emot att få sova en hel natt utan kaos.
Det var trots allt nattetid kaoset var mest påträngande. Det var nattetid hennes namn viskades, trots frånvaro av andra människor. Tumultet gröpte i henne värre nattetid än dagtid.
Det fick ses ikväll om hon sov.