Ensamheten tär... Ja den skär...

Tristessens slöa blad, sakta men säkert sjunker in i min hud...

Gråa nyanser smälter samman med falskt solsken och dystra dagar...

Åh hur jag målar mitt leende, åh hur jag övar mitt skratt...

Allt i denna dystra sorti, mitt ibland livets alla under och glada miner...

Nej, min dystra verklighet tar sin lott...

En förgylld bur av mina egna lögner, fast i mitt egna dumma tänk...

Bara jag kan öppna grinden och ta steget...

Men ibland känns det verkligen som man hade behövt en hjälpande hand...

Trots att det är steg jag måste gå för egen anda...

Var tappade jag förmågan att stå på mina egna ben?