Det var ju bara att springa. När han blåste i sin visselpipa så skulle jag springa det fortaste jag kunde och den enda regeln var att jag skulle komma först. Enkelt.
Jag reflekterade aldrig över varför just jag vann gång på gång, det var så självklart.
Barfota, alltid utan skor. Dom stjälpte mer än dom hjälpte. Det var mitt enda knep.

Fick alltid tävla mot killarna, dom gav mig näst intill matchande motstånd, tjejerna var allt för ofokuserade. Därför var det mer lek än spel på de årliga mästerskapen i grannbyn.
Längd, höjd, 60 meter. Jag tog hem samtliga grenar, gång på gång. Flickorna var lika angelägna som jag om att jag skulle få tävla mot killarna. Det är inte roligt när någon glider in och glider förbi helt utan reflektion eller ens motivation.

Jag skämdes ibland.
Där stod barnen vars föräldrar drev de lokala idrottsföreningarna.
Fotbollsspelande tjejer med blonda hästsvansar och i de allra senaste löparskorna.
Dom tränade säkert flera dagar i veckan men var ändå inte i närheten av min fysik.

Jag hoppade högst, längst, utan att ta sats. Sprang ikapp dem så fort att det bara blev förutsägbart och tråkigt. Dom avundades mig, jag dom.
Jag ville också ha blont hår, föräldrar som bodde ihop och åka till Mallorca på loven.
Ville vara en av dom.
Och det var där. Då det vände.

I samma stund som jag började snegla så tappade jag mycket av farten.
Jag minns det så väl. Det var dags igen. Vi stod uppradade, två andra tjejer och jag.
Dem såg på varandra och log på det vis vänner gör när de delar en hemlighet.
-"kom igen nu tjejer!", hörde jag någon ur pubilken skrika och jag vet inte varför jag visste att jag inte var inkluderad i den meningen. Hann tänka "kom igen nu" innan visselpipan ljöd och så sprang jag.
Och jag sneglade. Min blick var vänd mot dom, inte mot målet.

Dem var ikapp och jag ville inte stanna efter sextio meter. Jag ville fortsätta springa långt långt bort. Ifrån applåderna från en förvånad publik. Iväg från skammen av att inte vara först. Det for så många tankar genom mitt huvud de där tio sekunderna att jag nästan snubblande och när jag så var i mål så minns jag att jag slängde mig ned på gräset och blundade. Ville inte se. Där och då, just i den stunden så bestämde jag mig för att aldrig mer försätta mig något liknande sammanhang. Besvikelsen över att inte vara bäst överskuggade känslan av att vinna. Jag fick brons och jag förblev bromsad.

Vägrade motta mitt diplom.
Fann det ironiskt att få ett kvitto på att jag är nästan näst bäst - Grät.

Såhär i efterhand kan jag se tillbaka på den tiden med viss insikt. Jag var blott tio år och i gränslandet mellan mina biologiska förutsättningar och mina egna övertygelser. I de stunder jag tvivlar idag, kan jag minnas mig som ett barn som tilldelats något extra av naturen. Förutsättningar som kan glömmas eller gömmas men som jag när som helst kan plocka fram. Min fart finns där, och min orubbliga ribba ligger naturligt lite högre än de flesta andras. Jag kan ta mig långt om jag bara vågar ta sats och vägrar vända blicken.

Idag existerar inget motstånd. Inte utanför mig själv.