Wiee Woiii woii

Tycker du som jag eller tycker du fel?
Ibland känns politiker som förstoppade skorpioner utan bakdel, it makes no sense och det kommer aldrig gå väl.

På andra sidan stan bor en av de mest karismatiska människovarelse jag träffat på. Hon har grönskimrande ögon och hår yvigare än långt. Vi brukar parkbänksfilosofera ibland. Det är något visst med hur livets mysterium ter sig aningen mer lösbara när man kryper ihop tillsammans under en filt och håller om varandra tills värmen förlöser varje gnutta av förstånd. Ibland samlar de sig samman till något att skratta åt tills man börjar flämta av brist på substans, i andra fall är det precis som igår.

På andra sidan grusvägen har en liten damm bestämt sig för att plaska omkring. En del somrar är den nog på semester, men vid den här tiden på året är det antingen en oas för skridskovirtuoser och en del bambis eller en stilla pöl som innebär en extra omväg för att nå fram till ICA.
Nåväl, igår hade pölen fått sällskap av en röd Volvo. Tämligen ny och oförstörd, men ytterst sjösjuk och blöt. Förmodligen hade själva magplasket avlöpt väl eftersom det varken fanns några avspärrningar eller en massa kransar.

Vårt liv är extremt kort om man jämför med en hel del oväsentligheter som bakterier och arkiverade politiska motioner. Att tillåta sig att njuta av Amandas närhet under filten är kanske fel för dem som planerar att dö utan att levt. Men jag ångrar inte kyssen och lågan den tände i våra ögon. Att alltid ha vetat om, men nu även känt smaken.

Lev för farao, agera inte förstoppat, den dagen lär komma ändå och då vill du inte sitta där och ångra ditt enda livs skapelse. Du bestämmer så oerhört mycket över ditt eget liv fortfarande och det som ibland används av dig som ursäkt är egentligen ofta en språngbräda till att uppleva än mer.

I helgen ska jag måla och stöpa ljus med mormor som snart kanske inte finns med mig längre. Ett av ljusen ska jag spara till den stunden för att minnas samt glädjas åt att vi levde

tillsammans


ljuslågan blandas aldrig rent ut
den ter sig alltid att sakna något
ibland svartstoftande yvigt famlande
ut bland rummets mörkaste skuggor
ibland ihopkrupet inuti sig själv
tätt böljande kring sin nedsvärtade själ

att sakna något
är bättre än att inte ha levt alls
om man hade förnuft nog att fånga ögonblicket

av kyssen under filten

av ljusstöpningens ro

av drömmar man förverkligar


Tjing min söta poesiblogg