ett litet barr föll i min väg
seglade långsamt ner från sitt träd

en tall som stått där länge nog
icke så få vi passerat dess skugga
försjunkna i tankar
smått vilse ibland
märkte vi sällan dess självklarhet

förundras det nånsin när det ser oss så?
när vi lämnar det åter att ensam stå
djupt under jorden av rötter förankrad
binder det stilla, likt bojan sin slav

tänkte så sakta när barret föll
om trädet fick välja
skulle det stå kvar?