Ibland önskar jag att jag vore kändis, fast egentligen mera av att ha talang och klara av att göra något av talangen, tjäna gräsligt med pengar och så förlora alltsammans på att bygga något skit som ingen vill betala för att besöka.
Ett nöjesland, ett hotell, en skidby eller något annat idiotbygge.

Det med kändisskapet jag inte vill ha är att alla skulle få för sig att de kände mig bara för att de sett mig i teve, i tidningen, i en film och så vidare.
Jag menar att om jag inte känner mig själv så hur f-n skulle då någon annan kunna få för sig att de är bästisar och bundis med just mig?

Jag skulle förstås kunna ställa till med fest på Strand Hotell i huvudstaden och bjuda 'alla andra jävla kändisar' och så inte komma själv...
Jag är dessvärre omåttligt förtjust i practical jokes.
Ja, så länge de bara drabbar andra alltså.

Det lustiga med den 'allmänna' synen på sex som något 'smutsigt' eller 'äckligt' är att de oftast associerar det med porr.
Trots att definitionen för pornografi inte nödvändigtvis har med sex att göra.
Det står egentligen för något som är överdrivet och overkligt, när det går 'över gränserna' för vad man betraktar som 'norm'.
Ungefär som klotter istället för 'konst'...

Det finns också många sorters pornografi.
Våldspornografi, som inte heller har med sex att göra utan som brukar handla om att någon använt mer våld än som är normalt för exempelvis en film eller någonting som andra skall betrakta.

Det förekommer såväl i konsten som i filmen och även i sångtexter.
Allt som verkar finnas bara för att 'locka fram de låga lustarna' eller hur man nu skall uttycka det.
Men porr är något som säljer.

Exempelvis de överdrifter som löpsedlar och vissa veckotidningar utgör, som vissa filmer och viss konst står för.
Tänk dig exempelvis sådan konst som flerfaldigas och görs affischer och vykort av. När en konstnär målar i stort sett bara variationer på ett tema.

Några stolar kring ett bord i trädgårdsmiljö med vackra blommor, en tårta på bordet, några koppar kaffe, en kaffekanna osv.
Hur många liknande tavlor eller vykort har man sett, såväl målade som fotograferade?
Man hänger nog inte alltför många tavlor på väggarna om de är av det slaget att man nästan kräks på dem efter bara några dagar eller veckor.

Ändå har jag en nästan pervers längtan efter det överdrivna.
Som att läsa inte en deckare, utan tio eller femtio.
Efter att se alla filmer där huvudrollen spelas av en och samma person, alldeles oavsett vad jag egentligen tycker om filmerna.
Att se krigsfilmer eller kärleksfilmer, actionfilm på löpande band.
Varför finns det serier i tidningar, i böcker, i teve om folk inte älskar att vältra sig i upprepningar på ett tema?
Tänk dig att bara få uppleva en eller ett par, när man kan vräka sig i, vada fram i 'skit'.

Men folk vill ha det.
Vad som är 'skit' det är ju också en väldigt subjektiv upplevelse.
Det står för mig för allt jag älskar att avsky.
Eftersom jag inte läser veckotidningar så kommer jag att förbjuda alla veckotidningar när jag kommer till makten som diktator och kan förbjuda allt jag inte gillar.

Då skall jag verkligen få mitt lystmäte.
Tyvärr är det ett aber med detta.
Jag brukar byta smak då och då.

Så tänk om jag råkar förbjuda något en dag bara för att jag har råkat slå tån i en soffmöbel.
Skall jag förbjuda alla soffmöbler då?
Men om jag längtar efter att sätta mig i en soffa sedan?
Måste jag häva förbudet då?

Jag har 'Häxan Surtant' som idol.
Hon är precis lika ambivalent som jag och lika ofta får hon ångra vad hon just har ställt till med.
Det måste vara knepigt att vara Diktator.
Säkert ensamt också.

Nä, nu känner jag hur det börjar klia i fingrarna efter att se något riktigt dåligt på teve, jaa trots att det är sent.
Är du min mamma, eller?
Jag bestämmer själv vad jag skall se, även om jag sedan råkar somna framför dumburken redan efter en kvart.
Det är ju ändå mitt fria val.
Det är det som är viktigt.

Allt gott till dig, vännen, för att du 'lyssnade' även om du bara skummade texten...

vänligen
(oläslig namnteckning)