De säger att jag vinner allt om jag vill,
men jag har aldrig varit en segrare fastän jag velat allt.

Hundra tusen röster kan inte ha fel om segrande
men färgerna suddas långsamt ut
och får nyanser av svart och grått.

Jag önskar att jag vore mer som de,
och mindre som mig själv,
jag är inte såhär, egentligen.

Jag småler försiktigt åt världen och
glömmer bort att må dåligt,
må dåligt av något som aldrig existerat.
Eller det existerar,
men det gör att jag faller neråt
medan färgerna suddas ut mera varje dag.

Det finns en rädsla för
ögonkontakt och ett försök
att förklara meningarna jag uttalat,
jag undviker ögonkontakten,
för jag har blivit sviken många gånger
utan att förstå
förstå varför jag blir offret
på dina o-meningsfulla ord.

Vågar jag säga att jag har fått dig att bli en främling,
och att jag är rädd på att du inte ska förstå,
som du ändå aldrig riktigt gjort,
ja vågar jag?