Jag lyssnar på kärleksförklaringar och revolutionsskrik,
tänker inte ens försöka mig på det den här gången.
Jag lyssnar på bakgrundsbruset som kan vara vinden eller bilar, jag vet inte längre för min natur är av asfalt och glasbitar fastnaglade vid mina bara fötter är vad som håller mig kvar på jorden.
Jag tänker på dig. Jag tänker att kanske jag skickar den där kärleksförklaringen till dig, och så tänker jag att, nej det är inte så enkelt.
Det är inte ord på ett papper och jag vill inte brinna, jag vet inte ens om jag brinner, jag vill bara ha din ryggrad nära och din arm runt mig när jag vänder mig bort från filmen vi ser för att den är för skrämmande, pinsam eller för att inte visa dig hur mycket jag älskar dig i just
det
ögonblicket.