Peder och Rosalill sitter och pratar. Peder börjar litet försiktigt samtidigt som han petar Rosalill i sidan och ler ett sådant där kärvänligt sadistiskt leende som bara en man kan göra när han vill berätta något riktigt överjävligt för sin älsklingskusin.
- Jag ljuger jämt och ständigt.
- Det där är lögn.
- Det är ju det jag säger. Allt jag säger är lögn.
- Nej, du sade att du 'ljuger jämt och ständigt'.
- Ja, det gör jag.
- Men det är ju en paradox, det går inte ihop.
- Gör det inte?
- Nej, om du ljuger hela tiden och ändå påstår att du ljuger jämt så talar du ju 'sanning', men om du då talar sanning så ljuger du ju inte jämt.
- Skit på dig. Skit ner dig. På något vis måste det ju gå att berätta.
- Inte om du vill ljuga i allt du säger. Då vore det hättre att påstå att du alltid talade sanning.
- Men jag talar inte sanning.
- Kanske inte, men om du påstod det skulle jag förstå att du ljög.
- Men det är ju det jag säger att jag gör.
- Om du berättar för folk att du alltid ljuger så talar du ju ändå 'sanning' just då. Medan om du påstår att du alltid talar sanning kommer att få folk att tro du ljuger om det, just då.
- Det här är ju vansinnigt.
- Livet är inte lätt.
- Nej, vem fan har sagt att det är lätt?
- Du behöver inte börja svära bara för det.
- Du krånglar ju för banne mig till allting hela tiden.
- Hela tiden?
- Nu har du förstört hela dagen för mig.
- Är det riktigt sant det? Du har ju en viss vana att ljuga, inte sant?