Det hela började med att jag kom ut. Ur min mammas svullna, svettiga kropp för att vara exakt. För de flesta räcker det så. Alla vet om hur man hamnade där man är och vem man har att tacka. För man har alltid någon att tacka.
Men när jag var en sisådär fjorton, femton revolterande år gammal blev jag stormförtjust i en människa. Inte vilken människa som helst. En fittmänniska. Av de flesta kallas dessa varelser som grupp för kvinnor. För de som inte uppfattat detta är det samma grupp som jag tillhör. Har jag fått höra. Där och då kom jag ut för andra gången i mitt liv. Ur en garderob denna gången. Sparkade. Skrek. Precis som sist. Fast mindre slemmigt. Fick nya basala behov. Åtrå och lust kan man kanske kalla dem. Jag kan inte riktigt förklara hur de känns.
Jag blev ny till världen. Uppfattades som en annan av de runt omkring mig. Strök djurens ABC och lärde mig ett annat alfabet. HBT. Så börjar det. HBTQLI skriver man. Jag lärde mig alla bokstäver med skrivstil. Jag skrev nya världar med mitt alfabet. Lärde mig alla färger igen. Att färger inte är något på egen hand. De är bara komponenter av den stora hela. Av regnbågen.
Ju äldre jag blev desto fler verkade vi bli. Vi skapade ett eget land. Hade till och med en flagga att stärka detta med. Man kunde läsa alla fakta, precis som vore vi Greklad. Befolkningsmängd: En tiondel av världens alla invånare. Yta: Så liten som möjligt, men växande efter otaliga mängder kamper och strider. Vanligaste dödsorsak: AIDS. Det sa min mamma i alla fall. ”Shit!” tänkte jag. Där kanske man inte ska bo då. Aids smittas ju. Bara man håller handen smittas det. Sa pappa.
Jag fick äran att kora landets Drottning. Eller nej, jag fick ingenting. Jag tog äran. Hon hade perfekt hår och de billigaste halsbanden från H&M. Jag valde henne för att hon inte hade några skavanker. Och för att jag fick en konstig känsla av att jag nog måste komma otroligt nära. Utnämnde mig själv till kung.
Vissa som flyttade till vår kontinent förlorade sitt visum i hemlandet. Aldrig fick de besöka sin familj igen. Många kunde resa hem, bara de inte berättade om våra palmer och hur solen alltid sken. Nästan allt kunde man säga, men inga nationalsånger. Nej. För i vårt land fanns inga barn sa de. Inte fick vi låna några heller. Så vi skulle snart gå under ändå. Det var tydligen bäst så.
Det har gått fem år sedan jag byggde demokratin Regnbågslandet. Men enda sedan den dagen har jag fått komma ut. Och varje gång föds jag på nytt i någons ögon. Det blir lite stelt. Som att de ser att jag föddes med sned näsa och inte vet vad de ska säga. Är det en tragedi? Eller så frågar folk så hemskt intima saker. Bara rakt ut. Jag kan inte ens skriva vad de frågar om. En sak är säker. Jag skulle aldrig få för mig att fråga dem. Ja, varje dag kommer jag ut. Sparkar och skriker och svettas och slåss. Låter bli att kissa på läkare. Tänk er själva. Det börjar bli jävligt slitsamt. Jag är så hemskt utmattad nu.