I
Nattfjäril, är det du
som av skymningstimmen
och det dunkla dis, sorlat
länge i den dystra bris.

Kall är natten som
smugit sig på, och
törnat mot dig
i din vrå.

Nattfjäril, lever du än?

II
Jag tvinnar någonting dyigt blött
ur hennes vidbrända filtrum,
skåran över de nånsin så
ljumma läppar av främmande rött.

Snart vintersolen skall
brännas i, dåna emot
och föga nyttja mitt
hjärtas etui.

Ty det dväljas ej,
inom endast dig.

III
Blicka ut, se mot dem
som de fjättrar vår kvidan,
som de dansar i tindra.

Och om du mig låter
för jag din lugg åt sidan,
annars den för ögat må hindra.

Blicka ut, och gärna
det innan du gråter,
men ligg varsamt och stilla,
jag förmår ej göra dig illa.

IV
Jag önskar ditt hår var längre än
så, att det kunde klä oss båda två.

Tillsammans bär vi den stilla smärtan,
blott ett par illa snidade trähjärtan.