Carl von Linné avrådde i en av sina landskapsreseskildringar folk från att äta odon, eller slynor som de kallas på västkusten. Större buskar än blåbär, färgen ljusare och dovare, smaken faddare och mindre komplex. Bären färgar inte av sig. Tack vare denne store Carl äter de flesta svenskar alltså inte odon. Han hade blivit bjuden på odon någonstans i Dalarna och farit illa i magen på köpet. Mas och kulla avstår från Odon. Men det finns undantag.

I fjällbyn träffades sedan fyrtiotalet ett antal damer som alla hade gått i byns skola ungefär samtidigt. En vecka om året träffades de från alla sina olika bostadsorter i syd- och mellansverige för en veckas avkoppling, uppdatering på alla familjenyheter och annat smått och gott, kaffedrickande hos gemensamma bekanta och en gemensam trerätters middag på något av ortens matställen. De kunde välja mellan högfjällshotellet eller det ofta konkursade och bara kortvarigt återöppnade mindre moderna hotellet nere i byns södra ända. Denna sommar var stället, vi kan kalla det Bügelhof, tillfälligt i full verksamhet.

Damklubbens medelålder låg runt aktningsvärda 75 år och nu var de samlade för sin årliga förnyelse av den långvariga gemenskapen. De ringde till kocken på de olika matställena, ratade grillbaren och pizzaplejset, tyckte att fjällhotellet låg för långt bort och hade alltså bara Bügelhof kvar att undersöka. På menyn stod honungs och senapsglaserade fläskfilémedaljonger, snabbgravad laxfilé, tournedos på torsk, salamifyllda kycklingbröst och diverse annat. Som efterätt kunde de välja mellan chokladmousse med maracujacreme, blåbärspaj med hemlagad vaniljkräm, tarte tartin eller bärpannacotta. De beställde i förväg och alla ville ha blåbärspaj. Nu föll det sig så att kocken under en av sina lediga timmar funnit en sträcka längs en klar fjällsjö där odon växte i ostörda löpmeter efter löpmeter. En hink var lätt fylld. Han visste att om odon skall gå att använda måste de tillagas fort, det är när de ligger ihop som de kan vätska av sig och utveckla ett milt gift med oönskade konsekvenser för matsmältningen.

Kvällen före damklubbens ankomst hade han förvaltat naturens nåd till trettio koniska odonpannacottor. Dem tänkte han sälja in hos de vördnadsbjudande damerna i klubben. När avdukningen inför efterätten var klar kom kocken till bordet och förhörde sig om vem som var deras taleskvinna detta år. Det visade sig vara gruppens nestor, en spröd men vital och distinkt 90 årig f.d lärarinna i biologi och botanik.

-'Jag vet att ni har beställt av min eminenta blåbärspaj, och det är ett utmärkt val, sa kocken, men nu är det så att jag skulle vilja erbjuda er en Odonpannacotta istället.'

Reaktionen bland damerna var gemensam och omedelbar. Fjorton par höjda ögonbryn och fjorton par munvinklar drogs synkront till ogillande och avståndstagande.

Nestorn läxade upp kocken och citerade Carl von Linné i parti och minut. Odon kan man inte äta, basta. Nu blir man inte kock utan skinn på näsan så kocken kontrade med all den charm han kunde uppbjuda. Han kände till fördomen mot odon, men försäkrade att han gick i god för sin efterätt. Så tillfogade han: 'Skulle det vara så att pannacotta på odon inte finner ert gillande, eller åsamkar er magsmärtor så slipper ni betala för efterätten. Ni får er trerätters middag för priset av två rätter.'

Penningvinster är för alla pensionärer en näst intill oemotståndlig bevekelsefaktor.

Efter förhandlingar och diskussioner under det att kocken avlägsnat sig till köket, där han viss om sin sak dukade fjorton assietter med en björnbärscoulis, ett ljuslila odonpannacottatorn toppat med passionsfruktslikör och kanderade blad av citronmeliss, återkom han för att få höra damernas önskemål i saken.

-'Vi tar risken, sa ålderkvinnan. Vi är så gamla så det gör inget om vi dör.'

Kocken serverade de fjorton assietterna till bordet. Damerna betraktade ögonfägnanden och konstaterade att det ju i alla fall såg ätligt ut. De åt under koncentrerad tystnad och med växande förvåning. När det var tomt på alla faten dukade kocken av. Nestorn lade handen på hans arm och såg upp mot honom. Han var fyllda femtio år och knappast någon ungdom i egentlig mening.

Skälmskt men värdigt blinkade hon åt honom och sade: 'Tänk att man skall hinna bli 90 år gammal innan en spoling från södern lär en att äta odon! Och tänka sig, en sådan ungdom knäpper Carl von Linné på näsan!'

De betalade fjorton trerätters middagar, utan minsta prut. Eller prutt.