Ännu en lördagsfrukost, ensam. Kristin sitter vid bordet med tidningen framför sig, med benen på stolen intill. Ingen sitter ju där, så hon kan lika gärna vila fötterna på den. Det var längesedan någon satt på den stolen.
    Det finns fyra stolar runt Kristins bord. Själv sitter hon alltid på samma stol: den närmast fönstret som står vänd så att man ser hallen. Om någon, mot förmodan, skulle komma vill hon se det hända. För hon hoppas alltid. Hoppas på att någon ska komma, knacka på dörren och sedan kliva in. Denne någon skulle ha en egen nyckel, så hon skulle inte behöva resa sig och öppna. Han skulle lägga ifrån sig sin egen nyckel på det lilla bordet i hallen, gå in i köket och kyssa henne på kinden. Sedan skulle de läsa tidningen tillsammans. Men det kommer aldrig någon.
     Kristin har väntat länge. Så länge, att hon snart inte klarar av att hoppas mer. Men hon vet inte, att allting snart kommer förändras. Runt hörnet väntar lyckan.

Ännu en lördagsfrukost, ensam. Mattias sitter vid bordet med tidningen framför sig, morgonrocken tätt inpå kroppen. Han fryser alltid på mornarna, eftersom ingen värmer honom om natten.
     Mattias har ett tunt täcke året om. Ett täcke för två. Oavsett hur kallt det är om vintern sover han under det tunna täcket. Det är så pass stort, att han kan linda in sig i det om han vill, nästan två varv. När han köpte täcket tänkte han att det var bra att ha ett så stort täcke, det skulle bli mysigast så när han hittade någon att dela säng med. Och om man ska ligga två under samma täcke blir det lätt varmt, så det var bäst att han köpte den tunnare sorten.
     Mattias fryser väldigt mycket. Så mycket, att han allvarligt funderar på att köpa ett nytt täcke. Ett litet, tjockare. Men han vet inte, att allting snart kommer förändras. Runt hörnet väntar lyckan.

Kristin tycker om musik, och har satt igång radion. Medan hon tar hand om frukostdisken står hon vid diskhon och dansar och sjunger med. Det får henne att känna sig mindre ensam. Musiken fyller hela rummet, hela henne. Ljudet fyller ut varenda tomrum och raderar varje tystnad. Sjunger hon med kan hon inte höra sina egna tankar.
     När hon är klar med disken får musiken stå på. Hon duschar och klär sig, gör sig fin, precis som varje morgon. Hon gör sig fin, för man vet ju trots allt inte vem man kan tänkas stöta på just idag. För Kristin försöker alltid. Hon vill inte vara ensam, så hon försöker alltid. Köper nya kläder, fixar håret och ser till att vara fräsch. När hon är gammal och bor ensam med sina sjuttioelva katter, ska ingen kunna säga till henne: ”Men du försökte ju inte ens”. För Kristin försöker alltid.
     Snart ska Kristin gå ut. Som alla andra lördagar, för inne kan man ju inte sitta hela dagen. Hon ska gå ner på stan och runda ett hörn. Sedan kommer allting förändras.

Efter frukosten brukar Mattias sätta sig framför TV:n. Han zappar runt, rastlöst men inte uttråkat. Han tycker om att variera sig, att titta på olika saker. Det får honom att känna sig mindre ensam. Att följa det innehållsrika livet för personerna i helgernas oändliga TV-serier ger honom en möjlighet att glömma bort hur tomt hans eget är.
     Men framför TV:n kan man ju inte sitta hela dagen. Mattias reser sig, duschar och klär sig. TV:n står på i bakgrunden, annars blir det för tyst. För ensamt. Mattias tycker att det är viktigt att vara snygg. Han fixar med håret en stund framför spegeln, och bestämmer sig sedan för att han duger. Och det gör han. Han ser bra ut. Han förstår inte varför ingen vill ha honom. Hela tiden står TV:n på i bakgrunden, annars blir det för tyst. För ensamt.
     Snart ska Mattias gå ut. Som alla andra lördagar, för inne kan man ju inte sitta hela dagen. Han ska gå ner på stan och runda ett hörn. Sedan kommer allting förändras.

Det är vår i luften. Kärlekens tid, sägs det. Det där har Kristin slutat tro på. För henne tycks det aldrig bli tid för kärlek. Hon går genom parken, och överallt sitter dessa förälskade par som tydligen tycker att det är för varmt ute för att sitta inne i sovrummet och hångla. Nu sitter de ute och gör det istället. Kristin önskar att de hade stannat inne.
     Hon går alltid samma runda på lördagarna, först i parken, och sedan ner mot centrum. Hur hon går där varierar. Ibland går hon in i någon affär, kanske köper hon ett par nya skor. Förra veckan blev det en klänning. Men idag vill hon bara gå. Inga skor eller klänningar kan fylla tomrummet i hjärtat eller vid frukostbordet.
     Hon går i rask takt, tittar mest ner i marken. Det är som upplagt för att krocka med någon. Krocka med någon, och få hela livet förändrat. Hon rundar ett hörn.

Det är vår i luften. Kärlekens tid, sägs det. Det där vill Mattias så gärna tro på. Men för honom tycks det aldrig bli tid för kärlek. Överallt går folk två och två. Han vill också vara två. Hålla någon i handen och strosa utan något riktigt mål. Mattias vet inte riktigt när han strosade med någon i handen senast.
     Han går förbi banken, genom gallerian och över det stora torget. Han brukar inte gå här. Egentligen föredrar han att hålla sig lite utanför, för att slippa se alla som går tillsammans. Alla som håller någon i handen och strosar utan något riktigt mål. Men idag vill han känna sig som en i mängden. Smälta in bland alla dem som inte är lika ensamma som han, så att han för en gångs skull inte behöver känna sig så ensam.
     Han går i raskt takt, tittar mest ner i marken. Det är som upplagt för att krocka med någon. Krocka med någon, och få hela livet förändrat. Han rundar ett hörn.

Helt plötsligt smäller det. Kanske ser man stjärnor, i värsta fall blir det svart. Och när det klarnar igen så är man inte ensam längre. Helt plötsligt smäller det, och ingenting blir som det en gång var. Plötsligt äter man inte frukost ensam längre, och plötsligt måste man sitta ordentligt på stolen eftersom det sitter någon på stolen bredvid. Plötsligt får morgonrocken hänga löst kring kroppen, eftersom det blir för varmt annars.
     Det kan hända så mycket efter en smäll. Lådor måste packas, och adresser ändras. Kyrkan ska bokas och festen ordnas. Barnrummet måste målas, köket måste säkras. Överallt finns det vassa hörn. Helt plötsligt smäller det, och ingenting är sig längre likt.
     Fem år senare går de fortfarande på promenader om lördagarna. Tillsammans, hand i hand strosar de runt utan något egentligt mål.