Jag saknar att ligga på rygg i gräset på Plaza Los Dominicos med värkande avslappnade muskler och känna doften av dagg och kolla upp på himlen som verkade så otroligt nära


och på något sätt tror jag att jag visste det redan då att det var det jag skulle sakna mest för det är tystnaden som berättar allt det där viktiga som bara ryms mellan raderna och i luften mellan orden och
i
det
vakuum som uppstod i min tystnad i gräset i daggen som pressade svalt mot min varma hud kunde jag känna det avstånd som låg mellan mig och jorden därunder, den jord jag tillhör men som inte tillhör mig än och jag kunde se avståndet och tiden som skulle separera mig så snart och det bara snurrar, det bara snurrar och jag är så himla yr och jag vet nu eller jag börjar förstå att i den där tystnaden i gräset på Plaza Los Dominicos kunde jag finna lugnet, kanske för att stjärnorna var mig så nära intill eller kanske för att jag var rosig om kinderna och jag vet nu eller jag börjar förstå att jag funnit en vän där i gräset, en vän som håller mig hårt, stryker mig över ryggen och berättar för mig att allt kommer att bli bra igen, och det är okej,

men

min vän är så långt bort nu och det är så jobbigt att vara stark ensam och jag tror att det var det jag visste när jag låg där i gräset och tårarna tyst men bestämt strömmade ned för mina varma kinder.