Kära hus, jag har haft många minnen här!
Minnen som aldrig kommer glömmas.
Men nu är det något som förändras,
eller är det bara mig det är fel på?

Jag ser en liten flicka i vit klänning,
som alltid tittar på mig när allt är mörkt,
denna flicka gör mig rädd!

Är det du, kära hus som spökar?
Eller är det jag som ser syner?
När jag är ensam hemma,
ger du, kära hus ifrån dig ljud,
som gör mig rädd!

Allt började hända när jag låg i min säng,
sängen skakade till och någon skrek.
Jag blev rädd!

Andra gången var när jag satt vid mitt skrivbord med tak
och bordslamporna tända, då slocknade bordslampan,
lillasysterns gosedjur började gunga i luften och
hennes medaljer gungade till de också.

Kära hus, det är med sanna ord jag skriver detta!
Igår när det var mörkt så såg jag denna flicka i sin
vita klänning stå och titta på mig.

Kära hus, du gör mig rädd!
Kan du inte bara sluta upp med allt?
Jag vill inte vara ensam här längre,
som idag vid matbordet när jag satt och gjorde mina läxor där..
Då gav du, kära hus ifrån dig ett ljud som lät som en blandning
av gråt och skratt.

Snälla, kära hus! Gör mig inte rädd längre..
Jag vill inte vara rädd här längre...