När hoppets låga håller på att släckas, kommer alltid en eld och väcker den så den blir så stor som en majbrasa.

Men det är så orealisiskt.
Och jag är så dum.

Som faller i samma fälla, gång efter gång.

Jag vet ju, jag känner ju, jag borde ju veta,
att det är inte mig du vill ha.

Men då, träffar jag dig igen.
På en fest. Med alkohol i blodet som vanligt.

Då hamnar jag hamnar i ett lyckorus. Och min låga tänds.

Men dagen efter släcks den igen med tårar.
Och tårarna bränns.