Älskade.
Jag vet att du inte vet, men snälla, du kan väl försöka förstå.
Förstå hur otroligt mycket jag tänker på dig.
Värför jag ler när du pratar med mig.. Du har påpekat det, förvisso, att jag ler så ofta då.
Förstå värför jag inte ville släppa din blick när jag skulle teckna in dina ögon i mitt block.
Förstå värför jag stakade mig så, när vi pratade på vägen till bussen.

Hade jag kunnat rodna, skulle jag gjort det hela tiden.

Jag älskade din historia, vet du det? Den där som du improviserade fram med din mjuka röst. Tyckte om när du lär dina fingertoppar kittla min arm under tiden. Dem andra i rummet bara försvann.

Du tycker att jag ska ta för mig mer, och jag kan inte greppa om du menar något annat än det någon annan skulle ta det som.
Du verkar också tro att jag tänker mycket hela tiden, bara för att jag är tyst. Som om jag skulle kunna tänka på annat än dig när jag ser på dig. Det kan jag aldrig säga öppet. Det är därför jag bara säger något tråkigt och meningslöst. Som; 'jag vet inte, ingenting. Jag tänkte inte på något alls, tog bara in vad alla andra sa.'
Men då ler du, och då gör det inte så mycket att jag är tråkig.
Du säger 'men NÅGOT måste du väl tänka på', och det är då jag tystnar och du börjar prata med någon annan.

Jag har ingen aning om hur du känner för mig, men jag kan inte låta bli att hoppas.
På vad vet jag inte, kanske väntar jag bara på rätt tid att dra iväg med dig mot något ställe där ingen hör, stör eller förstör.