Min själ försvann
när du lämnade
mig och mina
läppar förmår inte längre
att le.
Idag var det ca
fem månader
sedan mina mungipor
lyftes.
Jag tänker
aldrig
lyfta dem igen,
jag har blivit stum
och mekanisk.
Mina oavbrutna tårar
ger mig
kortslutningar.

Hans död
har varit en
plåga
men än värre
att du försöker
lämna
eller fly
från mig.
Vårat slut som var
outtalat,
det skulle aldrig komma.
Du påstår att vi har
dött
och det är fri
tolkning
på ord som skrivs.
Påstår du att du
inte längre vill
veta av mig?
Om du hade velat
så skulle du
försökt
att kontakta mig
och inte låtsas
som att jag redan
var borta.

Idag är dagen som
aldrig
borde ha kommit för
arton
år sedan.
Jag slog vad med
mitt rakblad
igår kväll om att
du skulle låtsas som
ingenting.
Jag vann.
Och nu är mina handleder
trasiga
med historier
som aldrig kommer att
försvinna.

Skolan är inte längre
någon självklarighet
då min framtid
har blivit svart,
existensen av den
finns inte längre
då mina nätter
fylls av demoner
skrik
rablad
och tårar.
Jag har gett upp.