Det är litet lustigt det där med barn.
Att det är en som uträknad slump
vem som skall bli till och när man själv
blev det var det precis som om det var
'meningen', även om ens föräldrar kanske

är av en något annan mening om detta
som fenomen. Jag menar ju, att om du
aldrig blivit till så hade ju allt detta med
jorden, solsystemet, planeterna, verklig
heten och att Beethoven alls funnits, exi

sterat. Det hade ju varit meningslöst då, för
då hade du ju aldrig kunnat se och uppleva
allt detta fantastiska i ditt liv. Om du aldrig
blivit till. Det är så jag brukar tänka.
Snarare än tvärtom, som en del människor

säger att de tänker. Det vill säga att deras
liv är meningslöst. Det kan det ju bara inte
vara, eftersom verkligheten ju alltid varit
meningen den skulle finnas till för dem
och inte alls tvärtom som ju Kennedy ville

som föra fram genom att yttra devisen
'Fråga dig inte vad ditt land kan göra för dig.
Fråga dig vad du kan göra för ditt land'.
För att få var och en att känna sig stolt
över sin egen insats. Samtidigt kan man ju

undra om det var hans egna ord eller om
det var någon talskrivare som varit i farten.
Men vad en ledare av något slag än yttrar.
Tar man det ju för att vara talarens egna ord.
Också när det högst troligt inte är det.

Det är litet som att läsa en bok eller om du
ser en film, du uppslukas så av upplevelsen
att du slutar tänka själv, kritiskt alltså. Även
om du kanske som vaknar upp då och då
för att där var det ju ett stvaflel minsann.