Orden du lämnat vid min dörr rann ned för hakan och ut genom nyckelhålet. Jag väntade ut dina ekande trappuppgångssteg, kramade handtaget och höll andan för att fånga in tystnaden.
En dörr låstes om mej och jag tittade ut på vägen där du gick i regnet och tänkte att du bara var arg för att du var orolig. Jag begravde dej med mina titthål, men dröjde kvar i fönstret för att känna smattret innanför huden.
Men jag smälter genom mitt golv när ingen ser mej,
rimmar med kvistarna i golvplankorna när ingen tjuvlyssnar,
för vissa människor är avgrundsdjupa,
lika håltomma som ögonen i mitt golv
och människorna på tv
trodde aldrig på livet
förrens dom såg det i vitögat
för mig passerade det lika fort som en dagssländas
men jag har inget kors att buga för