Dessa rimversar blev inte som de från början var tänkta, upprinnelsen var att jag hört att Tomas Sjödin sagt att vi borde betrakta Gud mera som marken under oss än himlen över oss dvs marken som tar emot oss när vi faller, detta fick mig att börja rimma
hav tröst i metafårhagen
om Gud var gubben
upp i himlens höjd
som all tid krävde
att vi gjorde Honom nöjd
då hade vi det
inte särskilt lätt
vi är ju inte skapta
för att alltid göra rätt
om Han tänkt ut
ett överjävligt straff
som sträcker sig långt längre
än en lång giraff
då tycker väl de flesta
att det här var ganska trist
och ska man tycka annorlunda
är man nog en grym sadist
om vi som är en skock
av vilsegångna får
med spattig ovisshet
i denna grymma fälla går
så ska vi ned i detta heta hål
att brinna i en djävulsk brasa
och i all evighet så skall vi då
med svåra brännsår hasa
för oss som smakat
jordelivets ångestkval
är detta bildspråk
inte bara pratkvarnsskval
vi vet förvisso
vad det innebär
för heta helvetet
det har vi prövat redan här
men tänk om Gud
nu inte är en himmelsk boss
som tronar där
för att få kväsa oss
han kanske hellre
kom hit ned
än satt där upp i himlen
och var sned
han kanske hellre
ville dela våra usla liv
än sitta där i himlens höjd
med änglarna som tidsfördriv
och när vi strandat
på en okänd strand
och önskar att vi kunde
lägga ut från land
när båten känns så tung
av all vår bittra last
och vi är bombsäkra
på att vi sitter fast
då är Han urhavet
som strömmar in omkring
Han lyfter oss
så lätt som ingenting
Han ställer oss
på rättan köl
långt bättre än
vår egen lilla vattenpöl
och glatt med vidgad horisont
vi far mot hemlandskusten då
och rungande på sjömäns vis
vi sjunger sjömansvisor där vi gå
för om än oväder vi möter
och livets blåa bölja
slår in mot båtens bog
och över relingen synes skölja
i regn och storm och alla väder
med rofyllt hjärta gungar vi
cause now we’re ”rollin’ home,
rollin’ home across the sea”