Angelica vaknar denna morgon utan att ha rört sina fina lemmar en millimeter under natten som gått. Det är ljuset som väcker henne.
Angelica stavar sitt namn precis så, eftersom livet självt gett henne namnet. Hon går aldrig med huvudet riktat mot regnet denna höst. Angelica är inte tyngd av skuld eller sorg, trots allt elende. Kriget som härjar utanför hennes port; det var visst någon som stal hennes cykel igår.
Hennes ögon glittrar, är inbjudande blå. Ogenomträngligt starka kristaller. Inte varje dag, men minst en gång i veckan går hon förbi tanten utan skor. Hon får alltid en kaffe av Angelica, ängeln. Tre sockerrör i kaffet, sojamjölk i mängder.
Angelika känner sig som om hon vore mindre värld. Varje god vegan vet att sojamjölk inte egentligen är mjölk, utan en dryck. Hon vet det. Ändå gör Angelica fel, ibland och inte alltför ofta.
Dagar som denna, när regnet inte stör hennes färd framåt då är gatan glansig av hennes glädjetårar. I trappan säger hon ett vänligt men starkt "godmorgon", till var granne hon möter.
Handstilen är prydlig på pappret, jämn. Varje bokstav är precis rätt höjd, som om en maskin präntat dem på arket framför henne. Maten smakar som om guds alla änglar själva komponerat rätten.
Kärleken är stor, större än livet självt. Mjuka fingrar snuddar hennes. Det fulkomligen spritter av känslor i luften. Då och då ramlar dock Angelika eftersom hålen i marken dyker upp under hennes fötter. Några lätta kliv med nätta pumps senare är livet ännu lekande lätt. En arm hakar under hennes. Får henne att sväva.
Sömnens återkomst är simpel i sin form. Inte kantigt överrumplande, utan en ljuv smekning. Angelika har svårt att sova trots det denna kväll. Temporära sömnproblem är inget Angelica upplever som ett problem. Det är timmar till skänkes för att hon ska uppskatta livets goda.
Morgonen är ny och Angelica ser yngre ut idag än igår. Telefonen ljuder genom rummet, det klingar mellan väggarna. Angelica fylls med glädje, dagen gryr.


Polisen knackar på dörren till en lägenhet högt upp. Innanför dörren härskar döden. Döden har ätit av livets frukt och allt som nu lämnats kvar är orden

Jag samlade all den lycka jag hade kunnat ha, och gjorde ett otillåtet lån.
Nu var det dags att betala tillbaka.