Och när vi stod där utanför våra kroppar så ropade någon avlägset, men våra ränder var för tydliga och vi var för döva för att vända oss om och se efter, följa bruset med blicken och vara närvarande. Kylan var för omfamnande mjuk för att kunna avvisas. Så vi lät oss själva bli till aska och vi rann som vårregn genom dina fåror. Du blundade, och jag tror att du kände ilningen i hjärtat precis som du trodde att den skulle kännas.
Dina händer var hårt knutna, men din andedräkt var mjuk.
Vi klädde på oss den.
Jag ser dej.