det känns allt oftare som om allt hade dött
fingrarna skriver inte som de en gång gjort
tänkandet har i princip avdunstat
beteendet har bytt riktning
intressen och glädjeämnen glider mig ur handen
ensamheten gör sig påmind
vemodet tar över

ovetskapen om hur jag mår
om hur det ska bli
vad det nu än är

känslorna jag inte känner
inga alls faktiskt
trängde sig bort
men har funnits

konstant meditation, utan lugnet
helt enkelt bara borta i skallen
på riktigt




jag vet fan inte. kommer jag vara såhär för alltid?