Hon gick en bit längs havet och tittade, väntade. Väntade på att de blå vågorna skulle skapa en våg i henne. Att hon skulle känna, i kroppen, hur vackert det var.

Hon väntade med huvudet och värken mellan händerna och insåg sedan att hon lika gärna kunde blunda- att se betydde inget. Havet var en bild sedd tusen gånger förut.

Så hon och värken tog ett steg inåt land och andades. Hon vände sig om och tände en cigarett, tittade på träden och tänkte ”när ska jag känna igen?”