Du sitter framför mig.
Har lyssnat noga
på det jag sagt,
min berättelse om helgen som varit.
Och jag ser det på dig.

Dina fördömelser
och ditt ogillande.
Att du inte vill veta.
Sen kommer förmaningarna.
Och sakta men säkert
smulas min glädje sönder
och jag blir sakta arg.

Hur vågar du?
Hur vågar du sitta där
och döma mig?!
Hur vågar du ta ifrån mig
ett av mina få glädjeämnen på länge?!

Försök inte höja dig
över oss andra dödliga!
Försök inte låtsas vara mer
än vad du är,
bättre än vad du är!
Vill jag skrika.

Men jag lugnar mig.
För sån är jag inte.
Jag sitter tyst och lyssnar
och känner mig trött
på dig och ditt hyckleri.

Jag reser mig,
du tittar förvånat på mig.
Jag ser dig i ögonen
och säger lugnt
"Det är slut."
och jag går.

Behåll ditt hyckleri.
Du är inte min vän.
Du är inte min partner,
förälder, syster, bror eller
nånting annat.

Du är hycklaren jag
släppte in i mitt liv.