Jag sträcker ut armen, försöker omfamna
men det finns ingenting kvar.

Jag ger mig ut, bort och upp.

Många ljusa nätter har jag suttit här,
på bergets sluttningar,
delat med mig av trassliga tankar och långa funderingar.
Trodde jag visste var jag hade dig.
Jag trodde vi hade någonting.

Men nu står jag här och inser att jag tappar greppet.
Förlorat och jag ger upp. Jag trodde jag hade dig.

Men överallt i denna stad finns det saker som påminner om det som var då.
Och då var det bra. Då.

Samlar ihop saker jag glömde när jag flyttade, eller som bara inte fann sin plats. Jag ger mig av och kanske är det nu jag gör slut, bryter upp säger det funkar inte för mig.
Väljer så fina ord om att det var aldrig dig det var fel på utan mig.
Du undrar om jag har någon annan. Jag säger nej.
(Jag ljuger, det var du och jag har någon annan nu.)
Det är utrymme, fria vidder och plats för mitt jag behöver, säger jag.
Säger att jag fortfarande tycker om dig, men inte så.
Inte så, men jag hoppas att vi kan vara vänner. Sen, någon gång längre fram.

Kanske inte riktigt så, men ändå ganska när tänker jag och sätter mig på tåget.
Lämnar.

Någon sa en gång

"Home is where your heart is"

och jag längtar hem.
Hem till det som är mitt.